att stanna upp...

Ibland, när allt snurrar som mest och allt bara känns usch och blää... så krävs det faktiskt att man stannar upp en stund. Man säger ju att även solen har sina mörka sidor, med det sagt så vill jag fortsätta med att avslöja att trots min glada personlighet och högljudda skratt så har även jag mina dåliga dagar. Dagar då allt bara känns tungt och trist och att all världens problem vilar på mina axlar. Jag och min älskade älsk satt och pratade om det i soffan idag. Att man inte oftare stannar upp och funderar på vad man faktiskt har. Älsken svarade: "Men jag vill ju alltid bara framåt" och det är väl just så. När man väl har nått den punkt man har strävat efter så länge, så ser man plötsligt hur nya mål dyker upp, och plötsligt så är tillvaron inte "nog". Trots att man har kämpat så hårt. Shame on us!! Jag smäller mig själv på fingrarna när jag inser hur otacksam jag är.

Jag är en otroligt driven människa, vill hela tiden framåt framåt. Kämpar mig blå tills saker och ting blir som jag vill, in i minsta detalj. Men aldrig blir jag riktigt nöjd. För där, lite längre bort, så dyker ju nya visioner upp... tänk om... åh vad jag skulle vilja... bla bla bla bla....

Idag rensade jag och älsken luften. Vi pratade om allt fint vi har. Hur fantastiskt livet egentligen är. Att det inte är någon panik med att nå dit våra drömmar pekar, vi kommer ju att nå dit. Vi njuter av vårt liv. Till fullo. Vi ska nå våra mål, snart. Men vägen dit kommer att kantas av lycka, glädje och tacksamhet för den kärlek vi har, styrkan vår relation föder och det underbara liv vi skapar tillsammans. Jag är övertygad om att resan till målen blir bra mycket behagligare, än om stress, press och frustation tar över drivet i jakten på drömmarna.

Idag var en bra dag. När stannade du upp senast?

framtidslust och husplaner

Dåligt bloggande de senaste dagarna. Skäms på mig! Sömnbristen gjorde sig påmind och har resulterat i att min tvådagars ledighet har vigts åt sömn och vila. Med andra ord så har jag och älsken gått och lagt oss strax efter dottern på kvällarna och jag har även vilat middag med henne på dagarna - resultat: cirka 24 timmars sömn på två dygn, inte illa=) Nu är energin tillbaka och jag är åter på jobb. Två nätter framför mig sedan är jag ledig hela helgen. Underbart.

Älsken och jag har hittat ett hus som verkligen har väckt vårt intresse. Imorgon ska jag ringa mäklaren och prata lite, vi får se hur det blir. Huset är kanonfint och allt stämmer perfekt. Dock är det lite grejjer som vi vill fixa med det, nya badrum och kök, lite måleri i några rum m.m. Allt måste räknas på och vägas fram och tillbaka. Men spännande är det verkligen... Håll tummarna för oss kära läsare=)

Besöksstatistiken pekar uppåt, allt fler läsare hittar hit. Verkligen superroligt! Jag välkomnar alla med varm famn. Dock är jag extremt nyfiken på vilka ni är, lämna en kommentar eller två - alltid lika roligt att höra vilka ni är! =)

Humöret är på topp och framtidslusten bara spritter i mig, snart snaaart är det vår. Jag blundar just nu för blasket som ligger ute på marken, min längtan efter sol och värme håller mig borta från vinterdepp. Vad gör ni för att hålla humöret uppe? Dela med er av tips som hjälper till att sprida en gnutta ljus och värme!

Gästblogg: Amazonen - det sjätte sinnet

Vi har sinnen vi använder varje dag, som vi är medvetna om och använder i livets olika situationer. Men finns det andra sinnen som vi är begåvade med, men som vi inte är fullt ut riktigt är medvetna om? Jag är övertygad om att vi som ”rovdjur” även har ett ”sjätte sinne”! Hur har vi annars överlevt så länge på denna jord? I dagligt tal benämner vi det ”magkänsla, kvinnlig intuition eller hjärtats mening”. Vi är olika medvetna om detta och har därför inte heller tränat upp sinnet för att kunna använda det i vår vardag.

Jag är medveten om mitt ”sjätte” sinne, och har lärt mig att lita på det. Det kan vara situationer som att ”känna av en känsla i ett rum”, stå inför en situation som jag måste lösa nu, komma in i en presumtiv bostad och känna trivsel/otrivsel, känna av en atmosfär på en arbetsplats, stå i valet inför ett för mig avgörande beslut – i alla dessa situationer svarar min kropp och ger mig en fingervisning åt hur jag bör fatta mitt beslut.

Det finns en oändlig mängd exempel där jag har förlitat mig på min känsla och där det först långt senare har visat sig vara det absolut bästa beslutet, det kan ha förflutit år emellan. Men jag har även upplevt att jag struntat i denna vägledning och istället diskuterat fram hur jag ska bete mig med andra människor i min närhet – i de flesta fall har det blivit någon form av besvikelse i dessa beslut och jag har ofta funderat på hur det kan vara möjligt! Kloka människor förklarar det säkert med att det är efterkonstruktioner, men jag kan inte komma ifrån att vår kropp är vis och ofta vägleder oss -om vi är tillräckligt uppmärksamma att uppfatta det.

Så jag vill ge lite klokskap efter att ha upplevt mycket båda svåra och mindre roliga händelser som har fått stor betydelse i mitt liv, - förlita dig på ditt hjärta eller din magkänsla – för den ger dig vägledning! Den varnar dig ifall Du befinner dig i fara – Du känner det, Du kan även förnimma vilka beslut som kommer att ge dig bäst resultat, framför allt ska Du känna trygghet med att ditt sjätte sinne hjälper dig i livets svåra vägval.

Avslutningsvis vill jag ge några ord på vägen, jag har en väldigt klok mamma som många gånger givit mig tröst när allt är svårt – inte sällan använder hon gamla ordspråk, och även om de kan kännas föråldrade och otidsenliga så stämmer de ofta. Min mamma brukar ofta säga, nu har Du det svårt men Du ska veta att ”det är alltid som mörkast innan det ljusnar”, och detta har många gånger givit mig kraft att fortsätta.

/Amazonen - mamma och mormor

Arga tanter

Sitter i soffan och försöker ladda inför en jobbhelg. Tilde studsar frenetiskt upp och ner samtidigt som hon genomför akrobatisa konstycken med sin nyfunna vän - tungan. Hon har upptäckt att ju mer hon vänder och vrider på denna otroligt roliga sak, desto fler ljud kan hon åstadkomma - SAMTIDIGT. Med andra ord ser min lilla 7-månaders tjej just nu ut som en smått galen rabiessmittad duracellkanin. Undrar vem hon brås på ? ;)

Jag har smått maniskt gått in på husletar jakt. Hur kommer det sig att när det absolut inte är läge för någon flytt, så finns det oändligt med intressant objekt. Men närvi nu äntligen ska röra på oss... så finns det nada. Inget som är av intresse för oss i alla fall. Stooor suck. Jag längtar efter mer yta och trädgård. Hjärtat bultar hårt hårt bara jag tänker på det.

En underlig sak hände idag när jag var påväg hem från affären. Framför mig så går det en äldre dam med rollator, det är massor med snöslask och glashalt. Plötsligt halkar hon och såväl tanten som rollatorn hamnar upp och ner. Jag skyndar mig fram för att se hur det gick, men när jag väl kommer fram och ska försöka hjälpa henne upp så blir hon vansinnig:

Tanten: "låt mig vara!! Ta bort dina smutsiga händer innan jag ringer polisen din perversa faan!!!"

Jag: "ehh, men alltså, behöver du inte hjälp att komma upp? Jag hjälper dig gärna"

Tanten: "Men för i helvete, fattar du trögt eller din äckliga råtta, försvinn med dig. Fyyy dig att försöka utnyttja en svag gammal dam!! Stick med dig!!"

Jag: "Okej, ursäkta att jag störde"

När jag så börjar traska vidare samtidigt som jag sneglar bakåt (jag är ju fortfarande orolig för damen) så kommer det en ung kille framspringande till henne. Eftersom att jag inte hunnit så långt så hör jag dom prata:

Tanten: "Ååååh, tack snälla söta rara, vilken fin ung man du är. Här hade ju jag kunnat ligga och frysa ihjäl"

Ung kille: "Jamen, klart att man ställer upp"

Tanten: "jaa, du räddade mig precis från en hemskt otrevlig människa, hon bara skällde på mig för att jag låg i vägen! (sen pekar hon åt mitt håll) Folk med barnvagnar tror tydligen att dom äger världen.

Sedan blänger båda på mig som om jag var den sämsta människan i världen.

Jahupp, så var det med den medmänskligheten! Tur att man kan skratta åt sånt här, för nästa dam som trillar framför mig kommer jag definitivt att försöka hjälpa igen... Hoppas bara att hon inte är lika arg ;)

Gästblogga?

Hur gör Du för att hitta styrkan i vardagen? Hur finner du inspirationen att klara motgångar och livets orättvisor med en klackspark? Hur skapar Du glädje och stabilitet i Din tillvaro? Dela med dig av dina tankar och sprid din visdom som livet har gett dig. Vi kan aldrig lära oss nog mycket om livets skola! Är du sugen på att gästblogga här så maila mig på:

piece_of_your_cake@hotmail.com

Som en knastertorr kvist i högsommarvärmen...

Ibland infinner sig dagar då jag bara vill sticka huvudet under kudden och absolut inte titta upp förrän det är morgon igen. Dagar då minsta kommentar från någon i min närhet skulle kunna urarta i ett storgräl. Idag har varit en sådan dag. Sömnbrist på grund av kombinationen nattjobb och småbarn, frustration över att våra husplaner inte går som vi vill, ännu mer frustration över att jag inte kan råda över vissa saker som sker, ilska över att människor ibland kan vara så urbota idiotiska och jag mitt dumma nöt inser det inte förrän det är för sent. Suck.

Mitt recept för dagar som dessa, jag biter ihop - oprdentligt. Vaktar min tunga, för på de allra flesta plan så är det just min egen ilska och frustration som smittar av sig till andra = bråk och onödiga tjafs. Jag ler, ler allt vad jag kan. För visste ni att vår kropp är så finurlig att vi faktiskt kan lura oss själva att faktiskt tro att vi är glada. Japp. Galet men sant. Säkerligen ser jag lagom obehaglig ut med uppsärrad blick och stela läppar, men det bjuder jag på - en skönhet klär i allt, eller hur var det nu... Sen försöker jag att tänka logiskt, verkligen fokusera på logiken i allt. Saker och ting löser sig. De kommentarer som jag egentligen skulle vilja ge ordentliga gensvar på är kanske egentligen absolut inte menade på det sättet som jag i min ilska tolkar dem. Jag får helt enkelt inse att just idag är jag lika lättantändlig som en knastertorr kvist i högsommarvärmen. Därför håller jag mig ifrån allt och alla som kan råka antända mig.

Och nu sitter jag här, klockan är snart midnatt och jag har överlevt denna dagen. Utan några större incidenter. Tröttheten börjar verkligen ta ut sin rätt, men jag kan inte somna förrän imorgon bitti - när mitt nattpass är slut. Men jag känner mig ändå tillfreds. Imorgon är en ny dag. Och den välkomnar jag med öppna armar. För jag känner på mig att imorgon ler lyckan mot mig igen, definitivt.

Gästblogg: Mama Mad - när världen vänds upp och ner...

Jag kommer aldrig glömma. Aldrig. I mig finns ett ärr. I mig bor en saknad. Telefonen ringde. Stänger jag ögonen kan jag fortfarande höra signalen. I slowmotion ser jag min mormor räcka mig luren. Sen kommer det ofattbara med väntade beskedet. "Din mamma kommer att gå bort inatt". Andnöd. "Vill ni komma in och sitta med henne?""Nej." hör jag mig själv svara. "Kommer hon va ensam?" "Nej, en syster kommer sitta hos henne hela tiden." Svarar dem. "Kommer hon veta om jag är där?" "Nej, hon får så mycket mediciner att hon inte är vid medvetande, hon har bett oss hjälpa henne få somna in, hon säger atthon inte orkar mer.." Jag stannar hemma. Med min bror, mormor och dåvarande pojkvän. Pappa är på annan ort med sitt jobb. Natten infinner sig. Jag kan höra hennes röst. Se henne ligga där i sjukhussängen. Mager. Ett skal. Inte min mamma. Det enda som fortfarande påminner om det hon en gång var är håret. Det där stora svallet som va ett av hennes signum. Annars är hon inte där. Lågan slockande för längesen. Kämparglöden är borta. Hon gav upp.

Sista gången jag såg min mamma i livet så sa hon "Jag älskar er.." Jag svarade inte. Min bror svarade. 12 år gammal. "Jag älskar dig också mamma." Men inte jag. Jag bara tittade på henne. Sen gick vi. 17 år gammal. Jag visste redan då. I det där ögonblicket så visste jag i mitt hjärta att det va sista gången. Jag vaknar av att telefonen ringer. Jag vet. Sakta går jag ner för trappan. I mina föräldrars sovrum ser jag min mormor. Med tårfyllda ögon räcker hon mig luren. Beskedet jag får är väntat. Ändå är det som en käftsmäll, spark i magen. Mamma är borta.Hon finns inte mer. Hennes lidande är över. Hon har lämnat oss. En vecka fortlöper i tumult. Hoppet bodde kvar hos min bror ända in i det sista. Hos oss andra försvann det med hennes låga. Ögonblicket när vi berättar för honom att hans mamma inte finns mer kommer jag aldrig glömma. Jag kan se honom gråta. Hur hans lilla kropp ryster och hur tårarna rullar. Jag kan se min pappa gråta. Alla gråter. Jag med. Men inombords vrålar jag. I ett svep har jag förlorat en förebild. En vän. Någon jag älskar över allt annat. En person som betyder allt för mig. Mamma.Världen vänds upp och ner. I allt virrvarv ska man försöka hålla sig flytandes. Måste stötta min lillebror, måste stötta pappa.På begravningen släpper allt. Jag har aldrig gråtit så förut. Begravningen är en dimma. Jag minns bara fragment.

Nu sitter jag här snart 8 år senare. Starkare. Att förlora någon som står en nära är alltid svårt. Min mormor förlorade sitt barn. Vi förlorade vår mor. Pappa sin fru. Mina mostrar sin syster. Det är naturligt att vi föds, lever och sedan dör. Men när man dör i en ålder så ung som min mors, ja det är då man börjar undra. När en sjukdom på så kort tid kan ta över en kropp och släcka ett liv.Det är då jag blir mörkrädd. Jag va länge arg. Arg på mig själv och arg på min mamma. Arg för att hon gav upp. Arg för att jag inte gjorde saker. Jag straffademig själv. Ville inte mer. Tryckte undan känslor och försökte glömma. Levde destruktivt och valde vägar som jag med henne vid min sida antagligen aldrig satt min fot på.

Idag är jag varken arg eller ledsen. Jag har accepterat och jag saknar. Det kommer jag alltid göra. Jag är smartare, jag är ingen flicka utan en kvinna. Jag vet hur jag ska hantera saker som jag tidigare inte hade en aning om. Med något ont kommer alltid något gott.Hade inte min mamma gått bort hade jag inte mått dåligt. Hade jag inte mått som jag gjorde hade jag antagligen inte träffat Johan. Jag tror att allt har en mening. Det är svårt att se det när man är mitt uppe i händelsen. Men det är så jag tror det är. Hon finns alltid med mig. I mig och runt mig. Jag ser henne varje dag när jag tittar mig i spegeln. Hon är vacker. Hon är inte jag och jag är inte hon. Olika men ändå så lika. Tack Mamma. För allt du gav när du fanns här och för allt duger fortfarande.

http://www.mamamad.se/

våga prata mer

Två vuxna människor som lever tillsammans kan inte alltid vara bästa vänner. Så är det. Men älskar man sin partner så måste man på något sätt hitta en bra metod för att möta de hinder som uppstår på vägen, för inget förhållande är rosenrött och vadderat med små fluffiga moln och annat snutteplutt, jag har då aldrig hört om ett förhållande där det inte stormar lite ibland.

Mitt recept för ett sunt och varaktigt förhållande är kommunikation. Jag och min älskade älsk pratar och pratar och pratar, tråååkigt tycker kanske ni. Men vet ni vad, för varje dag som går så lär jag känna nya sidor hos min blivande man, just tack vare att vi pratar om allt. Det kanske inte är det smartaste att sätta igång och försöka sitta ner sansat och diskutera just när det stormar som mest, men efter att båda har fått ta några djupa andetag och bitit sig i tungan några gånger så blir det med ens lättare att faktiskt få fram vad det är man menar, utan hårda ord eller grodor som hoppar ur munnen. Oftast så beror våra konflikter på missförstånd, eller att man egentligen är irriterad på något helt annat. När man lever så tätt inpå varandra så agerar man ju inte bara bollplank utan ibland även störtkruka, för vår uppgift som en partner är väl att stötta och skydda vår älskade. Finnas där i vått och torrt, oavsett om humöret inte är det bästa alla dagar, eller om man inte alltid orkar vara hurtbullen själv och vara pigg och glad dygnet runt.

Hur gör ni?

Gästbloggare Mamma Melissa: Att göra en klumpeduns av livet

När jag undervisar elever på gymnasiet så brukar jag ofta dela upp det fullständiga ordet i mindre ord, för att på så vis lära eleverna vad ordet verkligen betyder eller för att ge dem en minnesbild av ordet. Sådana ord kan vara samhälle, att alla samsas på samma häll och bidrar till att livet på den där hällen blir bra och därmed knyta an till vårt samhälles lagar och regler. Men det kan också vara ord som nyheter och för att eleverna skall förstå kriterierna för en nyhet så delar jag upp det som ny- någonting som är aktuellt, het -någonting som är sensationellt och er -det skall angå den som läser. Och på samma sätt så skulle jag vilja förklara ett visst perspektiv på livet. Klumpeduns-perspektivet. När många människor får höra om vad jag har varit med om i mitt liv så kan de förfasas och säga: "Herregud, hur orkar du leva? Mobbning, misshandel, flertalet knäoperationer, diskbråck, sexuellt ofredande, svåra parseparationer, förföljelse, hot, arbetslöshet och så har du fått begrava två av dina barn, herregud! Och du är ju bara 25!" Och ja, det är ju ett sätt att se på livet, det vill säga att göra en klumpeduns. För vad händer när man klumpar ihop livets alla negativa händelser? Jo, det blir en klump som sedan säger "duns!" inom oss själva. Och många gånger kan den där dunsen inom oss själva tynga ned oss så pass långt att man inte kan fokusera på någonting annat. Tankarna kring alla dessa svåra händelser i relation till varandra gör att det kan vara svårt att se stunderna däremellan. Såsom att jag faktiskt har oerhört goda familjemedlemmar och vänner, har fått resa, gifta mig, fått tre underbara barn, äger ett fint hus, snart har en fullständig lärarutbildning och så vidare.Allt detta utesluter eller raderar inte de svåra händelserna i livet, då livet inte är en matematisk formel, men tillsammans så utgör de just livet. Och alla har vi en historia som innehåller mer eller mindre traumatiska händelser, men skillnaden är hur man väljer att sätta dem i relation till varandra eller till livet i sin helhet. Ja, helt enkelt om man väljer att göra en klumpeduns eller ej.

http://www.mammamelissa.blogg.se/

Att lita på sin magkänsla

När man är barn och växer upp så är man alltid orolig över att de beslut man tar ska vara fel. Värre blir det i tonåren när kroppen förändras och hormoner och känslor tar överhanden och ibland försätter en i situationer som kan te sig överväldigande. Här har min mamma spelat en stor roll. Ända sedan jag var barn har hon uppmuntrat mig till att lyssna på min magkänsla. Hon sa alltid att den första känsla som kommer upp säger mycket om hur jag egentligen känner inför valet jag står framför. Detta har verkligen visat sig stämma genom åren. Trots detta så tar ibland förnuftet överhanden och puttar undan magkänslan, jag brukar säga att jag har lurat mig själv. I de flesta fall så slutar detta alltid på samma sätt, jag borde ha tagit tillvara på min inre röst. Den första känslan.

Mina tankar kring detta är många. Jag tror att vi medvetet kan stärka oss själva genom att våga lyssna på det vi faktiskt känner. Vår inre drivkraft och intuition är så mycket klokare än vårt inlärda förstånd. Instinkterna är medärvda från tider långt borta, medans vårt förnuft sakta har byggts upp utifrån vårt samhälles regler och normer. Men är det mer korrekt att alltid göra som "alla andra" eller som "man bör"? Min ståndpunkt i denna fråga är nej, självklart ska vi följa lagar och regler. Men på vägen mot din egen lycka så tror jag att varje människa har en inre röst som visar vägen i alla situationer vi möter, vi måste bara börja våga lyssna på oss själva. Du har en liten guide inom dig som visar just Din skräddarsydda väg, det kanske finns många sidospår och du kanske går vilse ibland. Men lita på dina känslor och lyssna noga, så är jag övertygad om att du tillslut hamnar på precis den väg som är menad för dig. Utan att behöva ligga sömnlös och grubbla över beslut som är tagna under dagen, för känns det helt rätt i maggropen.. så har du ju egentligen ingenting att grubbla över... eller?

Egotrippare

Ibland blir man bara så fantastiskt förvånad över folks beteende. En människa som i ena stunden är så självklar på alla sätt, visar sig helt plötsligt vara någon helt annan. Rävspel? tyvärr måste jag faktiskt erkänna att dessa "rävar" oftast tillhör kvinnosläktet (talar endast utifrån mina egna erfarenheter). Vad kan detta bero på? Att bli sviken av någon man har kallat sin vän är aldrig lätt, än svårare är det att lyckas samla ihop sig - ta lärdom av det som skett och vända ryggen till för att gå därifrån. Men dessa svek lämnar stora ärr. Ärr som kan vara svåra att bli av med, tilliten har fått sig en törn och plötsligt känner man sig ensam och utelämnad. Vad beror detta på? Vilka är era erfarenheter? Hur gör ni för att samla krafter och ta nya tag?

Ibland känner jag mig naiv som tror att människor kan ändras, under mina mörka dagar kan jag till och med fundera i banor där jag aldrig mer tänker släppa någon så kallad vän nära inpå livet igen. Men optimismen och viljan tar alltid överhanden. För jag vill ju inte sluta tro, tro på att det finns själar därute som inte sviker, snackar skit och styr sina handlingar efter vad som kan gynna dom själva. Egotrippare... äckliga människor. Har ni träffat på dom? Kloka läsare, bidra med era tankar och dela med er av er kunskap.

Jag känner mig lyckligt lottad som med åren har samlat på mig en liten men ack så betydelsefull skara med fina pålitliga vänner, såväl nya som gamla bekantaskaper. Men någonstans längst inne så sitter fortfarande varningsklockan som ibland plingar tyst och försynt - jag har nu lärt mig att lyssna på den i tid, men ibland så tar jag till mig av plingandet och gör en liten notis - men låter ändå tiden ha sin gång och vill alltid ge personen i fråga en chans. För vad vore livet utan vänner..? Något jag defintivt har lärt mig är att när en dörr stängs så öppnas en annan, jag vägrar att klänga mig fast vid det förflutna, de nya dörrar som har öppnats för mig har gett mig så otroligt mycket mer glädje. Utan krav på några MÅSTEN eller förpliktelser, det räcker helt enkelt med att jag är mig själv. Och det mina kära vänner, känns helt fantastiskt.

dygnsrytm och självförsvar

Tuff helg, jobb jobb jobb... Det är verkligen kämpigt att ställa om dygnen såhär i början. Hade glömt hur tufft det faktiskt är att jobba natt, men snart lättar det upp. Dessutom så dröjer det npg inte så länge tills våren är på väg, och då går vi mot ljusare tider mina vänner=) Underbart.

Idag har jag varit på självförsvarsutbildning på jobbet, hur kul som helst. Jag fick mig verkligen många härliga skratt, och tror dessutom att jag har ett mysigt blåmärke att vänta mig imorgon. Min kära arbetskamrat fick till ett ordentligt sving och lyckades slänga mig rakt ner i golvet (utanför mattan) haha, fantastiskt roligt - hela lokalen skrattade högt=)

Imorgon ringer mäklaren angående ett hus som vi ska titta på... ooohhh, spännande spännande. Längtar tills vi kan röra oss ifrån denna lägenheten, vi behöver yta och space, no doubt! Nu ska jag krypa ihop hos älsken och njuta av lugnet. Hoppas att få sovmorgon imorgon oxå, idag vaknade nämligen fröken Tilde klockan 08.30, det var ljuvligt kan jag tala om!!

Sleep tight!

Gästbloggare: Amazonen

Jag har fått möjligheten att uttrycka mina tankar i en blogg, vilket jag aldrig gjort förut men varför inte? Hur ska man stärka jaget? Ja, det är väl många som funderar och har åsikter om detta. Men jag kan bara referera från livet. Jag har inte svar på några frågor men jag har funderat mycket kring min egen uppväxt och vad den har kommit att betyda för mig. Mina föräldrar och jag pratade väldigt mycket, varje kväll drack vi tea och diskuterade vad som hänt under dagen. Då kom ofta händelser, oförrätter, besvikelser och funderingar upp – vi pratade fram och tillbaka kring det som hänt och ofta fick de frågor som jag hade, ett svar i vårt samtal. Inte sällan fanns där ett gammalt ordspråk som min mamma refererade till och detta kändes just i det sammanhanget tröstande. Jag gick sällan och lade mig med funderingar, utan var oftast ganska nöjd med att vi diskuterat var som hänt under dagen.

Som vuxen har jag ofta tänkt tillbaka på de här kvällssamtalen, och funderat kring vilken betydelse de haft för mig i vuxen ålder. Inte sällan har jag som vuxen sökt tröst i de ordspråk som min mamma refererade till när jag var ledsen, för jag tänkte : De kan ju inte vara tagna direkt ur intet, de måste ju ha en betydelse! Vilket måste betyda att även jag kan förlita mig på tanken att de kanske betyder något.

Livet är svårt, men det är ur motgångarna vi finner styrka att fortsätta! Jag har ofta tänkt på min mammas ord: ”Det är alltid som mörkast innan det ljusnar!” Oavsett vilken tolkning man lägger i detta ordspråk så känner man ett hopp om att morgondagen blir bättre, och man orkar kämpa vidare. Jag är övertygad om att vi går stärkta ur motgångar och att dessa lär oss att uppskatta när livet ger oss små men betydelsefulla framgångar. Bara vi tar oss tid att uppskatta dem! Jag har själv mött motgångar, och har ofta undrat varför har detta drabbat just mig? Men jag kan nu se att denna motgång gav mig en livserfarenhet som har givit mig styrka att hantera andra händelser!

Vi rusar så snabbt genom livet, men hinner vi se allt underbart som händer runt omkring oss? Vi strävar hela tiden framåt och vill uppleva förbättringar. Men tar vi vara på de små fantastiska händelserna som sker alldeles intill oss? Ser vi att barnet lär sig att prata, gå och äta själv? Ser vi att kärleken fortfarande spirar efter 30 års äktenskap? Ser vi att vi fortfarande är en hel familj, där alla är friska och lyckliga? Är vi tillräckligt tacksamma för detta?

Njut, njut av livet! Ta vara på alla stunder när Du sitter med ditt lilla barn i din famn, när världen är tyst runt dig och livet känns evigt! Ta vara på stunden och njut, tids nog pockar omvärlden på och alla måsten gör sig gällande! Ta vara på livets godhet, unna dig att njuta! Känn dig som en speciellt utvald person som har fått förmånen att ge världen något fantastiskt. Allt det Du gör har någon betydelse, för dig, för någon annan och för världen. Känn dig utvald och speciell – och lär dig njuta av livets gåvor. Allt är inte rättvist, men vi kan alltid se att livet givit oss någon gåva, om än den är liten – men den finns! ”Lär dig livet gåta, älska, glömma och förlåta!” Kanske kan vi bli mer ödmjuka, mindre kategoriska, kanske kan vi lära oss att njuta av det som finns precis framför oss, istället för att rusa vidare i jakten på ……………Livet är inte oändligt, det blir alldeles uppenbart när man inte längre är 20 år och odödlig! Men vi upptäcker det för sent! Därför vill jag ge Er fantastiska kvinnor som läser denna blogg ett hett tips. Njut av livet, i motgång och i medgång – för det finns en mening i detta!

/ Amazonen - mormor & mamma

Att finna styrka och glädje i vardagen

Den största anledningen till att jag startade denna blogg var för jag vill kunna sprida glädje. Jag är inte perfekt, inte på långa vägar. Men varje dag strävar jag efter att få känna glädje och stolthet över vad just jag kan åstadkomma. Mitt mål i livet är att få vara lycklig, säkerligen håller ni alla med mig när jag säger det. Är det inte lyckan vi alla strävar efter? Men vardagen gör sig alltför ofta påmind och ibland kan det vara svårt att bryta gamla vanor och mönster, rutinerna skapar trygghet, men ibland kan det även medföra att vi glömmer bort att se vad som finns utanför våra trygga ramar. Jag är fast övertygad om att vi gör medvetna val i vår vardag. Ibland är det nog mer än nyttigt att uppmärksamma våra kontrollbehov och rucka lite på det som börjar kännas invant och lite grått.

Jag ler nästan jämt, ibland av ingen anledning alls. men det jag har märkt är att det alltid smittar. Busschauffören som muttrar över tidtabellen, damen som suckar över de alltför högljudda ungdomarna, patienterna som känner att de inte har något kvar att leva över... När jag tänker efter så kan jag faktiskt inte komma på ett enda tillfälle då mitt spontana leende mot en främmande människa inte har blivit bemött med ett leende tillbaka. Om vi vänder på hela situationen och minns ett tillfälle då glädjen sprudlar i hela kroppen, visst känns det som att hela världen är lycklig då. Den arga tanten i snabbköpskassan håller helt plötsligt inne med sin sura kommentar och brevbäraren tjoar glatt till dig i dörren. Har du tänkt på att det kanske faktiskt är just DIN glädje som har smittat av sig?

Vem blir inte berörd av ett barns bubblande skratt? När Tilde sitter hemma och jollrar och skrattar hysteriskt åt leksaken som jag har placerat på huvudet så skrattar både jag och älsken högt. Tildes glädje åt något så simpelt som en plastbit har helt plötsligt smittat av sig till en varm hysterisk glädjekaskad hos två vuxna helt realistiskt tänkande människor... Ibland är livet allt bra fantastiskt.

När man träffar på människor som har det där lilla extra och som utstrålar energi och glädje, så känns det verkligen. Håller ni inte med? Vad gör du av den känslan som du får då? Tänk om du skulle ta tillvara på energin du precis fick och ge den vidare till nästa människa du möter, kedjereaktion? Är det realistiskt? Absolut! Men, det är ditt val, gör dig själv medveten om dina handlingar och lär dig att våga förändra. Leta efter det som är positivt och sprid det vidare. Självklart tar det tid, men den som vinner på det i längden.. det är du själv. För plötsligt så kanske människor runtomkring dig förknippar din närvaro med glädje och plötsligt så möts du av spontana leenden lite överallt. Det skapar en guldkant i tillvaron vardagen känns med ens inte lika trist och grå. Det funkar för mig, vågar du prova?

Under våren kommer jag att ta in gästbloggare. Kvinnor och män som berättar om hur de i sin vardag finner sin inspiration till att finna styrka och glädje. Har du en historia att berätta, hör av dig till mig: piece_of_your_cake@hotmail.com

Först ut att gästblogga är en kvinna som kommer att vara en återkommande gästskribent här. Detta är en kvinna som på grund av hennes yrke måste vara anonym, men hon kommer att gå under namnet Amazonen. Detta är en kvinna som är en sann inspirationskälla, hon har gett mig styrka och vägledning många gånger under åren och jag är otroligt stolt över att få publicera hennes tankar om livet här!

Award

Har blivit tilldelad en Golden friend award av underbara soulsister!! Lovely, stolt som en tupp... eller höna kanske jag ska säga *haha* Whatever, känns härligt iaf ;)

Jag skickar vidare denna fina award till mina favvisbloggare, egentligen är den kanske bara till för vänner.. vet inte riktigt, men men, alla dessa fantastiska kvinnor skriver sig raka vägen in i mitt hjärta.. så därför tilldelar jag med glädje denna award till dom! :

Brallan - skriver om mammalivet och matlagning i alla dess former, massa vackra fotografier

Patricia - ung tvåbarnsmamma som skriver om livet, rakt ur hjärtat

CP mamman - skriver fantastiskt härligt om livet med sin dotter med cerebral pares

mama mad - ärlig och rak mammablogg med en stor portion humor, tårar och allvar.

Katrin Zytomierska - brutalt ärlig, skriver otroligt underhållande - beroendeframkallande blogg!

mamma Melissa - skriver fantastiskt vackert om livet som mamma till änglaflickor och lillebror

Nu sitter jag i soffan, proppmätt efter en god pastasallad från favvisstället gogogreen på värnhemstorget i Malmö, bästa take awaymaten ever!! Mättande, billigt och sunt - kan det bli bättre?

Älsken och hans syster hoppar och skuttar framför mig på vardagsrumsgolvet.. grannarna måste undra vad som händer här... får hoppas att ingen tittar in genom fönstret. Dom spelar Wii, jäkla påfund, men otroligt underhållande måste jag säga *haha*.

Bästa kommentaren jag hört på länge tog plats på älskens gym när jag skulle hämta upp honom där:

Stor biffig hormonstinn man säger något allmänt dräpande till en ung snygg tjej

Ung snygg tjej: Ursäkta men vad sa du?

Biffot: hehe, ah, du hörde nog

Ung snygg tjej: (pillar sig i örat, ställer sig rakt framför honom) "Asså, jag har mitt bullshit-filter på, så jag har lite svårt att höra vad du säger"

Resultat: Alla biffon runtomkring som hört vänder sig om och råskrattar det stackars biffot rakt i ansiktet. Underbart, jag vill också vara ung och snygg igen. Ung och rapp i truten är jag ju fortfarande, men det slår ju definitivt hårdare om man kan vända en snygg rumpa till efter att man har gett en verbal käftsmäll ;) Snart sätter träningen igång igen, love it! Btw, ställde mig på vågen på jobbet, vikten går stadigt nedåt, no more daller for me!

listfix

Dagen började i ett dimmigt töcken, minst sagt. Gick av mitt nattpass 07.00, körde hem i snöyran och mötte älsken och Tilde i hallen. Uuuunderbart, som jag saknar mina älsklingar när jag jobbar. Men måste medge att det känns fantastiskt smidigt att kunna jobba och dra in pengar utan att jag egentligen behöver vara ifrån min lilla mirakelbebis, hon sover ju hela nätterna så hon har ingen aning om att mamma är iväg och knegar.

Anyhow, efter att jag pillat ur linserna och dragit på mig myskläderna så fick jag gott finna mig i att vara vaken några timmar till. Lillfisen hade en tid på BVC för den ökända svinsprutan.. suck, känns inte lagom kul direkt. Men, men.. sjuksköterska som man är så vågar jag inte riskera att Tilde insjuknar i influensan. Nope. Det kommer ju alltid en andra våg av denna typ av influensa och den andra vågen är i de flesta fall än mer aggressiv än den första.. och vilka drabbas hårdast..? Jo, de små liven såklart. Nu är det i alla fall gjort. Hon var såklart intye happy happy, men protesterade inte så livligt som jag hade trott. Min duktiga lilla tös. När klockan blev 11 fick jag krypa ner i min underbara säng och sova 4 timmar, vem behöver sömn? Haha!

Jag har precis suttit och bläddrat runt på hemnet... aaaahhh, jag har hittat drömhuset med stort D!! damn it, måste hem och prata med mannen. har även suttit och filurat på en massa andra planer, mycket bra för tankeverksamheten när det är lugnt på jobbet måste jag säga. Är stolt över mig själv. har skrivit lista efter lista med grejjer som ska fixas - snacka om att vara aktiv!

Runt 03-tiden så slog en energivåg över mig.. jaa, vet inte hur jag annars ska förklara det, efter att ha gått igenom alla mina planeringslistor så fick jag en varm våg som gick genom hela kroppen, kan närmast liknas vid enorma vårkänslor eller nåt. Jaa, alltså nu menar jag inte att jag fick vårkänslor utan den där pirriga lyckokänslan man kan få.. ah, ni fattar va =) Ibland är livet allt bra underbart, utan någon egentlig anledning alls - love it!

penis i glas

Sitter med största koppen kaffe i handen, laddar batterierna tills inatt. Jobb jobb. Ska försöka vila en stund på eftermiddagen så att jag inte är helt kaputt innan jag ska gå på mitt nattpass. Äntligen har mina underbara jobbskor kommit - visst är de fantastiska!! Jag älskar allt som livar upp och gör människor glada, det är redan några patienter som har kommenterat dom *haha* underbart! Till saken hör även att skorna passar foten helt utomordentligt, aldrig att jag har ont i vare sig ben eller fötter - det spelar ingen roll hur mycket jag behöver springa runt, de är underbara!

På denna sidan kan ni hitta dessa birkisar och även en massa andra i roliga färger och former: http://www.footshopping.com/main.cfm?wgID=852&MI=15&MID=19922&StartRow=1

Jag väntar även på min nya namnskylt som jag har beställt, hoppas den landar i brevlådan idag. Känns inte bra att vara "omärkt" på jobbet. Jag tycker att det är oförskämt mot patienterna att inte underlätta för dom.

Nu ska jag surfa vidare på hemnet, husletandet fortsätter. Måste snart få tummen ur och börja fixa iordning lägenheten, massa som behöver packas undan och sorteras bort. Vart får man allt skräp ifrån? Är det någon som vill ha en STOR penis i glas? Går att fyllas med dricka eller annat (nötter kanske ;)) den finns här hemma i ett skåp isåfall, komplett med pung och allt. Haha, sjukt värre, ibland är det tur att man inte vet vad som ryms i alla lådor och skåp =)

Lästips och kvinnowawawoom

Ibland har man turen att stöta på människor som helt enkelt har "det där extra". Sedan flytten till Malmö har jag träffat på två stycken sådana människor. Detta inlägg vill jag därför ägna åt dessa två fantastiska kvinnor, just för att dom ska veta hur j-kla bra dom är. Ni får helt enkelt mitt nobelpris i kvinnowawawoom!!

Först ut är en mycket speciell kvinna vid namn Madelaine. Hon är för tillfället mammaledig men kommer att ta upp sina studier till sjuksköterska i vår igen. Denna kvinna har energi till tusen, finns alltid där när man behöver henne och är rappare i truten än fågeln i kalle anka på julafton. Fröken Madelaine vet vad hon vill och hon gör allt för att folk i hennes omgivning ska ha det bra och må bäst. Denna underbara kvinna möter det livet har att ge henne med en brinnande entusiasm, oavsett vad det är. Följ henne på www.mamamad.se

Nästa kvinna är en alldeles ny bekantskap som genast fångade mitt hjärta. Katarina lyckas fånga upp ett helt rum när hon kommer invirvlande. Denna fantastiska människa lyser av liv och glädje och i hennes ådror rinner soulmusiken varm. Man kan helt enkelt inte låta bli att ryckas med av hennes livsglöd och jävlaranamma när man möter henne - en fantastisk inspirationskälla. Följ henne på www.soulsistersdiary.blogspot.com

Tack underbara kvinnor för att ni finns!! Fortsätt att dela med er av er kvinnowawawoom till alla andra därute!!

Graviditetskilon och mammavikt

Ahhh, kvällslugnet börjar sakta sänka sig över min kropp. Tilde sussar sött i sin säng och min älskade älsk och jag sitter uppkrupna i soffan. Hur kan det komma sig att man alltid blir sugen på "något" såhär dags. Suck, jag blir så trött på mig själv. Funderar på att promenera bort till coop och inhandla gurka och dipp, smaskens på ett lite nyttigare sätt. Dippen blandas naturligtvis med kesella istället för gräddfil, wich means = no dåligt samvete =) Mammakilona måste bort!!

Människor i min omgivning försöker i ren desperation att dölja sina groteska miner när jag avslöjar hur mycket jag faktiskt gick upp under min graviditet. Fördomar? Förhastade slutsatser?

Jag testar på er: under min graviditet gick jag upp 36kg!

Reaktion? Nu måste du säkert undra hur i hela friden jag lyckades med detta, säkert måste jag ha ätit en massa gotte och onyttig mat. Men nej kära vän, jag måste göra dig besviken. Gåtan om alla dessa massiva kilon är fortfarande inte löst. Jag åt nyttigt under hela min graviditet, var ute och promenerade cirka en mil varje dag. Den största boven i dramat tror jag är min träning och mina gener och anlag. Jag har haft ett ljumskbråck för några år sedan som var så illa placerat så att när jag blev gravid så förbjöd min barnmorska mig att träna under graviditeten, jag fick inte lyfta alls. Jag som har varit superaktiv på gymmet tidigare blev med andra ord ganska handlingsförlamad. Om man blandar detta med faktumet att även min mamma svällde upp till en koloss under alla sina tre graviditeter (har idag tappat all extravikt) så funderar jag på om detta helt enkelt är svaret på gåtan? Vad tror ni?

Anyway, nu har jag gått ned cirka 28 av de 36 kilona, och I´m still going strong. Jag ger mig inte förrän allt daller är borta. Me no like. Såfort jag får svar från jobbet om det eventuella friskvårdsbidraget så kommer även träningen igång igen, och det ska bli gudomligt skönt!!

Hur går det för er andra mammor därute? Är alla era graviditetskilon borta? Ge era tips, hur gjorde/gör ni?

MItt barn och andras ungar

Med detta inlägg kommer jag säkerligen att göra många där ute arga och irriterade. Innan ni brusar upp så vill jag bara påpeka att det jag skriver här är endast mina tankar och åsikter. Jag säger inte att jag gör rätt och ni gör fel, utan det jag vill få fram är helt enkelt bara hur JAG tänker som mamma.

Jag vill inte sätta mitt barn på dagis.
Så. Det var det. Den enkla meningen har fått flertalet mammor att fullständigt idiotförklara mig.
Jag gillar inte tanken på att lämna bort min lilla tös till andra människor. Jag ska göra allt som står i min makt för att jag kan undvika detta så långt det går. Därför jobbar jag nu natt, jag och min sambo kan pussla ihop våra scheman så att det fungerar alldeles utmärkt med att ha henne hemma än sålänge.

Nu är Tilde bara 7 månader gammal, fortfarande en bebis. De flesta mammor är säkerligen fortfarande mammalediga. Men jag har precis börjat jobba, natt som sagt, och än sålänge fungerar det utmärkt. Tilde sover när jag går hemifrån och hon vaknar när jag kommer hem på morgonen. Utmärkt enligt mig, vansinne enligt andra.

Nu för att svara på tankar som säkerligen har väckts, självklart stimuleras min dotter på dagarna. Hon träffar andra barn som är såväl äldre som yngre. Umgås med andra vuxna (mor- och farföräldrar och även vänner till oss) men har hela tiden tryggheten i att mamma och pappa finns där. Jag vägrar att ändra på detta.

Något som jag är fast övertygad om är att man som förälder ska lyssna på sin magkänsla. Det har jag gjort, ända sedan dagen då graviditetstestet var positivt. Det har fungerat utmärkt hitintills. Jag måste säga att jag är stolt över våra insatser som föräldrar då jag anser att vi har lyckats forma ett barn som är framåt i sin utveckling, otroligt social och trygg i sig själv. Tilde är som sagt 7 månader. Jag är väldigt noggrann med hennes rutiner, såväl matscheman som sovrutiner. Detta har medfört att Tilde är pigg och glad i princip dygnet runt. Hon somnar själv i egen säng på kvällen, sover hela natten (utan avbrott) och vaknar klockan 7 med ett leende på läpparna. Vissa kan säga: "vilken tur ni har haft som har fått ett sånt snällt barn" TUR!! Vaddå tur? *fnys* jag är stolt över att vara mamma, och ingen "tur" i världen kan fostra ett barn.

Nu när jag ändå är igång med att göra er uppretade så kan jag slänga in en grej till: Jag förkastar Anna Wahlgrens 5-minuters metod!! Det du! Den som blivit så himla populär. Visst verkar den fungera, alla är ju så himla nöjda. Jag vägrar låta mitt barn ligga och vara ledsen själv, inte ens när det bara gäller "de första kvällarna". Icke. Det fungerar ju uppenbarligen att göra på annat sätt.

andra människor

Folk som verkligen känner mig skrattar ofta åt min fascination av andra människor. Jag är faktiskt totalt besatt av andra människor. Jag kan liksom inte få nog av att få reda på mer, förstå deras egenskaper, hur dom tänker, varför det och hurdå. Det är så fantastiskt intressant hur olika vi alla är och hur vi har blivit formade av våra livsöden. Min besatthet handlar inte alls om att jag är nyfiken och vill lägga mig i alla andras liv, utan jag vill bara "förstå" människan. Jag skulle kunna sitta och bara lyssna på någon som berättar om sig själv i flera timmar... det finns så otroligt mycket som är osagt... så många historier bakom det som blir sagt. Jaa... det finns kanske en anledning till att jag blev en sjuksköterska som jobbar i psykiatrin..

Människor som nyligen träffar mig kan ibland tycka att jag är "too much". Den kommentaren har jag fått slängd i ansiktet på mig ett antal gånger. Detta uttryck har jag flertalet gånger analyserat i småbitar i ett försök att förstå mig själv bättre. Men det slutar alltid med att jag får skaka av mig kommentaren och erkänna för mig själv att jag faktiskt inte kan göra så mycket åt det hela. Jag är en människa som älskar att leva, jag skrattar ofta (och högt), jag är bullrig och babblig, nyfiken och rapp i käften, tar inte skit från någon såvida det inte är befogat, jag har alldeles för mycket sprall i benen och svårt att sitta still. Med andra ord är jag säkerligen ett stort störomoment för många. Men, men, jag har fruktansvärt roligt - nästan jämt, och jag är övertygad om att det är det som är meningen med mitt liv! Aldrig att jag tänker ursäkta mig för den jag är. Keep on going strong (och jäkligt störig) =)

Förklaring

Jag tycker att ni läsare förtjänar en förklaring till varför min blogg är döpt till: "bakom hjärtat bor min styrka"

När jag var sisådär en 7-8 år, frågade jag mamma: "var bor själen egentligen?" Jag hade ju hört om just själen.. att den fanns i oss och att den inte kunde dö och det var där som människan fann sin styrka. Men jag förstod aldrig VAR den fanns, jag kunde ju vid detta laget peka ut hjärnan, hjärtat, magsäcken men själen hade jag aldrig blivit visad. Min kloka mor stod och funderade en stund innan hon svarar:

mamma: den finns inuti dig

jag: men VAR?

mamma: det är nog olika för alla människor, själen syns inte, inte ens doktorn kan se den.

jag: nähe... men hur vet man då att den finns då?

mamma: för att man känner det. Precis som att man är kär, kärleken syns ju inte heller. Men du ska veta att alla tror inte på att den finns.

jag: hmm... så man får välja det själv?

mamma: jaa, så är det.

jag: aha... men vet du... min själ sitter nog bakom mitt hjärta.

mamma: jasså, hur vet du det då?

jag: ...för att det känns så... jag känner mig starkast där.

Tänk om man hade fått vara så klok även i vuxen ålder! Min älskade mamma kommer säkerligen inte ens ihåg detta samtalet, men för mig har det fortfarande stor betydelse.