Som en knastertorr kvist i högsommarvärmen...

Ibland infinner sig dagar då jag bara vill sticka huvudet under kudden och absolut inte titta upp förrän det är morgon igen. Dagar då minsta kommentar från någon i min närhet skulle kunna urarta i ett storgräl. Idag har varit en sådan dag. Sömnbrist på grund av kombinationen nattjobb och småbarn, frustration över att våra husplaner inte går som vi vill, ännu mer frustration över att jag inte kan råda över vissa saker som sker, ilska över att människor ibland kan vara så urbota idiotiska och jag mitt dumma nöt inser det inte förrän det är för sent. Suck.

Mitt recept för dagar som dessa, jag biter ihop - oprdentligt. Vaktar min tunga, för på de allra flesta plan så är det just min egen ilska och frustration som smittar av sig till andra = bråk och onödiga tjafs. Jag ler, ler allt vad jag kan. För visste ni att vår kropp är så finurlig att vi faktiskt kan lura oss själva att faktiskt tro att vi är glada. Japp. Galet men sant. Säkerligen ser jag lagom obehaglig ut med uppsärrad blick och stela läppar, men det bjuder jag på - en skönhet klär i allt, eller hur var det nu... Sen försöker jag att tänka logiskt, verkligen fokusera på logiken i allt. Saker och ting löser sig. De kommentarer som jag egentligen skulle vilja ge ordentliga gensvar på är kanske egentligen absolut inte menade på det sättet som jag i min ilska tolkar dem. Jag får helt enkelt inse att just idag är jag lika lättantändlig som en knastertorr kvist i högsommarvärmen. Därför håller jag mig ifrån allt och alla som kan råka antända mig.

Och nu sitter jag här, klockan är snart midnatt och jag har överlevt denna dagen. Utan några större incidenter. Tröttheten börjar verkligen ta ut sin rätt, men jag kan inte somna förrän imorgon bitti - när mitt nattpass är slut. Men jag känner mig ändå tillfreds. Imorgon är en ny dag. Och den välkomnar jag med öppna armar. För jag känner på mig att imorgon ler lyckan mot mig igen, definitivt.