Gästblogg: Mama Mad - när världen vänds upp och ner...

Jag kommer aldrig glömma. Aldrig. I mig finns ett ärr. I mig bor en saknad. Telefonen ringde. Stänger jag ögonen kan jag fortfarande höra signalen. I slowmotion ser jag min mormor räcka mig luren. Sen kommer det ofattbara med väntade beskedet. "Din mamma kommer att gå bort inatt". Andnöd. "Vill ni komma in och sitta med henne?""Nej." hör jag mig själv svara. "Kommer hon va ensam?" "Nej, en syster kommer sitta hos henne hela tiden." Svarar dem. "Kommer hon veta om jag är där?" "Nej, hon får så mycket mediciner att hon inte är vid medvetande, hon har bett oss hjälpa henne få somna in, hon säger atthon inte orkar mer.." Jag stannar hemma. Med min bror, mormor och dåvarande pojkvän. Pappa är på annan ort med sitt jobb. Natten infinner sig. Jag kan höra hennes röst. Se henne ligga där i sjukhussängen. Mager. Ett skal. Inte min mamma. Det enda som fortfarande påminner om det hon en gång var är håret. Det där stora svallet som va ett av hennes signum. Annars är hon inte där. Lågan slockande för längesen. Kämparglöden är borta. Hon gav upp.

Sista gången jag såg min mamma i livet så sa hon "Jag älskar er.." Jag svarade inte. Min bror svarade. 12 år gammal. "Jag älskar dig också mamma." Men inte jag. Jag bara tittade på henne. Sen gick vi. 17 år gammal. Jag visste redan då. I det där ögonblicket så visste jag i mitt hjärta att det va sista gången. Jag vaknar av att telefonen ringer. Jag vet. Sakta går jag ner för trappan. I mina föräldrars sovrum ser jag min mormor. Med tårfyllda ögon räcker hon mig luren. Beskedet jag får är väntat. Ändå är det som en käftsmäll, spark i magen. Mamma är borta.Hon finns inte mer. Hennes lidande är över. Hon har lämnat oss. En vecka fortlöper i tumult. Hoppet bodde kvar hos min bror ända in i det sista. Hos oss andra försvann det med hennes låga. Ögonblicket när vi berättar för honom att hans mamma inte finns mer kommer jag aldrig glömma. Jag kan se honom gråta. Hur hans lilla kropp ryster och hur tårarna rullar. Jag kan se min pappa gråta. Alla gråter. Jag med. Men inombords vrålar jag. I ett svep har jag förlorat en förebild. En vän. Någon jag älskar över allt annat. En person som betyder allt för mig. Mamma.Världen vänds upp och ner. I allt virrvarv ska man försöka hålla sig flytandes. Måste stötta min lillebror, måste stötta pappa.På begravningen släpper allt. Jag har aldrig gråtit så förut. Begravningen är en dimma. Jag minns bara fragment.

Nu sitter jag här snart 8 år senare. Starkare. Att förlora någon som står en nära är alltid svårt. Min mormor förlorade sitt barn. Vi förlorade vår mor. Pappa sin fru. Mina mostrar sin syster. Det är naturligt att vi föds, lever och sedan dör. Men när man dör i en ålder så ung som min mors, ja det är då man börjar undra. När en sjukdom på så kort tid kan ta över en kropp och släcka ett liv.Det är då jag blir mörkrädd. Jag va länge arg. Arg på mig själv och arg på min mamma. Arg för att hon gav upp. Arg för att jag inte gjorde saker. Jag straffademig själv. Ville inte mer. Tryckte undan känslor och försökte glömma. Levde destruktivt och valde vägar som jag med henne vid min sida antagligen aldrig satt min fot på.

Idag är jag varken arg eller ledsen. Jag har accepterat och jag saknar. Det kommer jag alltid göra. Jag är smartare, jag är ingen flicka utan en kvinna. Jag vet hur jag ska hantera saker som jag tidigare inte hade en aning om. Med något ont kommer alltid något gott.Hade inte min mamma gått bort hade jag inte mått dåligt. Hade jag inte mått som jag gjorde hade jag antagligen inte träffat Johan. Jag tror att allt har en mening. Det är svårt att se det när man är mitt uppe i händelsen. Men det är så jag tror det är. Hon finns alltid med mig. I mig och runt mig. Jag ser henne varje dag när jag tittar mig i spegeln. Hon är vacker. Hon är inte jag och jag är inte hon. Olika men ändå så lika. Tack Mamma. För allt du gav när du fanns här och för allt duger fortfarande.

http://www.mamamad.se/