torsdag 21 januari 2010

Egotrippare

Ibland blir man bara så fantastiskt förvånad över folks beteende. En människa som i ena stunden är så självklar på alla sätt, visar sig helt plötsligt vara någon helt annan. Rävspel? tyvärr måste jag faktiskt erkänna att dessa "rävar" oftast tillhör kvinnosläktet (talar endast utifrån mina egna erfarenheter). Vad kan detta bero på? Att bli sviken av någon man har kallat sin vän är aldrig lätt, än svårare är det att lyckas samla ihop sig - ta lärdom av det som skett och vända ryggen till för att gå därifrån. Men dessa svek lämnar stora ärr. Ärr som kan vara svåra att bli av med, tilliten har fått sig en törn och plötsligt känner man sig ensam och utelämnad. Vad beror detta på? Vilka är era erfarenheter? Hur gör ni för att samla krafter och ta nya tag?
Ibland känner jag mig naiv som tror att människor kan ändras, under mina mörka dagar kan jag till och med fundera i banor där jag aldrig mer tänker släppa någon så kallad vän nära inpå livet igen. Men optimismen och viljan tar alltid överhanden. För jag vill ju inte sluta tro, tro på att det finns själar därute som inte sviker, snackar skit och styr sina handlingar efter vad som kan gynna dom själva. Egotrippare... äckliga människor. Har ni träffat på dom? Kloka läsare, bidra med era tankar och dela med er av er kunskap.
Jag känner mig lyckligt lottad som med åren har samlat på mig en liten men ack så betydelsefull skara med fina pålitliga vänner, såväl nya som gamla bekantaskaper. Men någonstans längst inne så sitter fortfarande varningsklockan som ibland plingar tyst och försynt - jag har nu lärt mig att lyssna på den i tid, men ibland så tar jag till mig av plingandet och gör en liten notis - men låter ändå tiden ha sin gång och vill alltid ge personen i fråga en chans. För vad vore livet utan vänner..? Något jag defintivt har lärt mig är att när en dörr stängs så öppnas en annan, jag vägrar att klänga mig fast vid det förflutna, de nya dörrar som har öppnats för mig har gett mig så otroligt mycket mer glädje. Utan krav på några MÅSTEN eller förpliktelser, det räcker helt enkelt med att jag är mig själv. Och det mina kära vänner, känns helt fantastiskt.

3 kommentarer:

  1. Oj oj oj vad jag känner igen mig! Har åkt på massor av nitar med åren, men särskilt sedan jag blev sjuk 2006. De som jag verkligen trodde (och faktiskt till viss del räknade med) valde att inte finnas där för mig och efteråt skyllde de allt på mig. Jävla fubikar för att uttrycka sig på ren o klar skånska. Jag har liksom du lätt för att få kontakt med människor men aktar mig noga för vem jag släpper in innerst inne. *skratt* och detta säger jag till kvinnan som jag halvt snackade ihjäl första dagen vi jobbade ihop....*asg*

    Kram

    SvaraRadera
  2. Jag blev rejält bränd en gång. Jag gav mitt allt till denna vän och sedan raserade det. Jag var 18 år då och det tog år innan jag slutade tänka på det med en strimma ångest hela tiden. Det värsta var att hon skrev ett långt brev till mig om hur jag hade svikit HENNE (hon gav mig nämligen ett ultimatum där jag fick välja mellan henne och min äldsta vän - jag valde min äldsta vän eftersom riktiga vänner inte ger sådana ultimatum). Det är en mycket kompicerad historia. Det är inte , så att säga,löst ännu. Jag fick svårt att vilja ställa upp för nya människor eftersom jag hade rädsla för att bli utnyttjad igen. Det som har hänt är att det vuxit bort. Tiden har, klyschigt nog, läkt det i kombination med umgänge med riktiga vänner. Många "mardrömmar" om henne har jag haft... Nu tänker jag bara på det ibland.

    Så tipset; umgås med de som verkligen är dina vänner, försök glömma det när du träffar nya människor (hon skall inte ha "glädjen" att förstöra nya bekantskaper för dig) och låt tiden gå...

    SvaraRadera
  3. Jag förstår precis vad du skriver om.. Jag har haft många som jag trodde var fina vänner som helt plötsligt vänt en ryggen för att skydda sig själva..
    Dom människorna har jag inget med att göra idag o tänker på dessa personer med lite sorg ,för dessa människor kommer säkerligen råka ut för samma dilemma en dag.. KARMA..Det du ger det får du tillbaka..
    Som du själv skriver så öppnas det alltid nya dörrar, och man har lärt sig en massa på vägen, även om det var jobbigt då, Men får man distans till saker så tittar man på det med andra ögon o vi har bara blivit rikare på erfarenheter..
    Halkade in på din blogg via Soulsister!
    Ha en jätte bra dag
    Kram Anna

    SvaraRadera