att stanna upp...

Ibland, när allt snurrar som mest och allt bara känns usch och blää... så krävs det faktiskt att man stannar upp en stund. Man säger ju att även solen har sina mörka sidor, med det sagt så vill jag fortsätta med att avslöja att trots min glada personlighet och högljudda skratt så har även jag mina dåliga dagar. Dagar då allt bara känns tungt och trist och att all världens problem vilar på mina axlar. Jag och min älskade älsk satt och pratade om det i soffan idag. Att man inte oftare stannar upp och funderar på vad man faktiskt har. Älsken svarade: "Men jag vill ju alltid bara framåt" och det är väl just så. När man väl har nått den punkt man har strävat efter så länge, så ser man plötsligt hur nya mål dyker upp, och plötsligt så är tillvaron inte "nog". Trots att man har kämpat så hårt. Shame on us!! Jag smäller mig själv på fingrarna när jag inser hur otacksam jag är.

Jag är en otroligt driven människa, vill hela tiden framåt framåt. Kämpar mig blå tills saker och ting blir som jag vill, in i minsta detalj. Men aldrig blir jag riktigt nöjd. För där, lite längre bort, så dyker ju nya visioner upp... tänk om... åh vad jag skulle vilja... bla bla bla bla....

Idag rensade jag och älsken luften. Vi pratade om allt fint vi har. Hur fantastiskt livet egentligen är. Att det inte är någon panik med att nå dit våra drömmar pekar, vi kommer ju att nå dit. Vi njuter av vårt liv. Till fullo. Vi ska nå våra mål, snart. Men vägen dit kommer att kantas av lycka, glädje och tacksamhet för den kärlek vi har, styrkan vår relation föder och det underbara liv vi skapar tillsammans. Jag är övertygad om att resan till målen blir bra mycket behagligare, än om stress, press och frustation tar över drivet i jakten på drömmarna.

Idag var en bra dag. När stannade du upp senast?

framtidslust och husplaner

Dåligt bloggande de senaste dagarna. Skäms på mig! Sömnbristen gjorde sig påmind och har resulterat i att min tvådagars ledighet har vigts åt sömn och vila. Med andra ord så har jag och älsken gått och lagt oss strax efter dottern på kvällarna och jag har även vilat middag med henne på dagarna - resultat: cirka 24 timmars sömn på två dygn, inte illa=) Nu är energin tillbaka och jag är åter på jobb. Två nätter framför mig sedan är jag ledig hela helgen. Underbart.

Älsken och jag har hittat ett hus som verkligen har väckt vårt intresse. Imorgon ska jag ringa mäklaren och prata lite, vi får se hur det blir. Huset är kanonfint och allt stämmer perfekt. Dock är det lite grejjer som vi vill fixa med det, nya badrum och kök, lite måleri i några rum m.m. Allt måste räknas på och vägas fram och tillbaka. Men spännande är det verkligen... Håll tummarna för oss kära läsare=)

Besöksstatistiken pekar uppåt, allt fler läsare hittar hit. Verkligen superroligt! Jag välkomnar alla med varm famn. Dock är jag extremt nyfiken på vilka ni är, lämna en kommentar eller två - alltid lika roligt att höra vilka ni är! =)

Humöret är på topp och framtidslusten bara spritter i mig, snart snaaart är det vår. Jag blundar just nu för blasket som ligger ute på marken, min längtan efter sol och värme håller mig borta från vinterdepp. Vad gör ni för att hålla humöret uppe? Dela med er av tips som hjälper till att sprida en gnutta ljus och värme!

Gästblogg: Amazonen - det sjätte sinnet

Vi har sinnen vi använder varje dag, som vi är medvetna om och använder i livets olika situationer. Men finns det andra sinnen som vi är begåvade med, men som vi inte är fullt ut riktigt är medvetna om? Jag är övertygad om att vi som ”rovdjur” även har ett ”sjätte sinne”! Hur har vi annars överlevt så länge på denna jord? I dagligt tal benämner vi det ”magkänsla, kvinnlig intuition eller hjärtats mening”. Vi är olika medvetna om detta och har därför inte heller tränat upp sinnet för att kunna använda det i vår vardag.

Jag är medveten om mitt ”sjätte” sinne, och har lärt mig att lita på det. Det kan vara situationer som att ”känna av en känsla i ett rum”, stå inför en situation som jag måste lösa nu, komma in i en presumtiv bostad och känna trivsel/otrivsel, känna av en atmosfär på en arbetsplats, stå i valet inför ett för mig avgörande beslut – i alla dessa situationer svarar min kropp och ger mig en fingervisning åt hur jag bör fatta mitt beslut.

Det finns en oändlig mängd exempel där jag har förlitat mig på min känsla och där det först långt senare har visat sig vara det absolut bästa beslutet, det kan ha förflutit år emellan. Men jag har även upplevt att jag struntat i denna vägledning och istället diskuterat fram hur jag ska bete mig med andra människor i min närhet – i de flesta fall har det blivit någon form av besvikelse i dessa beslut och jag har ofta funderat på hur det kan vara möjligt! Kloka människor förklarar det säkert med att det är efterkonstruktioner, men jag kan inte komma ifrån att vår kropp är vis och ofta vägleder oss -om vi är tillräckligt uppmärksamma att uppfatta det.

Så jag vill ge lite klokskap efter att ha upplevt mycket båda svåra och mindre roliga händelser som har fått stor betydelse i mitt liv, - förlita dig på ditt hjärta eller din magkänsla – för den ger dig vägledning! Den varnar dig ifall Du befinner dig i fara – Du känner det, Du kan även förnimma vilka beslut som kommer att ge dig bäst resultat, framför allt ska Du känna trygghet med att ditt sjätte sinne hjälper dig i livets svåra vägval.

Avslutningsvis vill jag ge några ord på vägen, jag har en väldigt klok mamma som många gånger givit mig tröst när allt är svårt – inte sällan använder hon gamla ordspråk, och även om de kan kännas föråldrade och otidsenliga så stämmer de ofta. Min mamma brukar ofta säga, nu har Du det svårt men Du ska veta att ”det är alltid som mörkast innan det ljusnar”, och detta har många gånger givit mig kraft att fortsätta.

/Amazonen - mamma och mormor

Arga tanter

Sitter i soffan och försöker ladda inför en jobbhelg. Tilde studsar frenetiskt upp och ner samtidigt som hon genomför akrobatisa konstycken med sin nyfunna vän - tungan. Hon har upptäckt att ju mer hon vänder och vrider på denna otroligt roliga sak, desto fler ljud kan hon åstadkomma - SAMTIDIGT. Med andra ord ser min lilla 7-månaders tjej just nu ut som en smått galen rabiessmittad duracellkanin. Undrar vem hon brås på ? ;)

Jag har smått maniskt gått in på husletar jakt. Hur kommer det sig att när det absolut inte är läge för någon flytt, så finns det oändligt med intressant objekt. Men närvi nu äntligen ska röra på oss... så finns det nada. Inget som är av intresse för oss i alla fall. Stooor suck. Jag längtar efter mer yta och trädgård. Hjärtat bultar hårt hårt bara jag tänker på det.

En underlig sak hände idag när jag var påväg hem från affären. Framför mig så går det en äldre dam med rollator, det är massor med snöslask och glashalt. Plötsligt halkar hon och såväl tanten som rollatorn hamnar upp och ner. Jag skyndar mig fram för att se hur det gick, men när jag väl kommer fram och ska försöka hjälpa henne upp så blir hon vansinnig:

Tanten: "låt mig vara!! Ta bort dina smutsiga händer innan jag ringer polisen din perversa faan!!!"

Jag: "ehh, men alltså, behöver du inte hjälp att komma upp? Jag hjälper dig gärna"

Tanten: "Men för i helvete, fattar du trögt eller din äckliga råtta, försvinn med dig. Fyyy dig att försöka utnyttja en svag gammal dam!! Stick med dig!!"

Jag: "Okej, ursäkta att jag störde"

När jag så börjar traska vidare samtidigt som jag sneglar bakåt (jag är ju fortfarande orolig för damen) så kommer det en ung kille framspringande till henne. Eftersom att jag inte hunnit så långt så hör jag dom prata:

Tanten: "Ååååh, tack snälla söta rara, vilken fin ung man du är. Här hade ju jag kunnat ligga och frysa ihjäl"

Ung kille: "Jamen, klart att man ställer upp"

Tanten: "jaa, du räddade mig precis från en hemskt otrevlig människa, hon bara skällde på mig för att jag låg i vägen! (sen pekar hon åt mitt håll) Folk med barnvagnar tror tydligen att dom äger världen.

Sedan blänger båda på mig som om jag var den sämsta människan i världen.

Jahupp, så var det med den medmänskligheten! Tur att man kan skratta åt sånt här, för nästa dam som trillar framför mig kommer jag definitivt att försöka hjälpa igen... Hoppas bara att hon inte är lika arg ;)

Gästblogga?

Hur gör Du för att hitta styrkan i vardagen? Hur finner du inspirationen att klara motgångar och livets orättvisor med en klackspark? Hur skapar Du glädje och stabilitet i Din tillvaro? Dela med dig av dina tankar och sprid din visdom som livet har gett dig. Vi kan aldrig lära oss nog mycket om livets skola! Är du sugen på att gästblogga här så maila mig på:

piece_of_your_cake@hotmail.com

Som en knastertorr kvist i högsommarvärmen...

Ibland infinner sig dagar då jag bara vill sticka huvudet under kudden och absolut inte titta upp förrän det är morgon igen. Dagar då minsta kommentar från någon i min närhet skulle kunna urarta i ett storgräl. Idag har varit en sådan dag. Sömnbrist på grund av kombinationen nattjobb och småbarn, frustration över att våra husplaner inte går som vi vill, ännu mer frustration över att jag inte kan råda över vissa saker som sker, ilska över att människor ibland kan vara så urbota idiotiska och jag mitt dumma nöt inser det inte förrän det är för sent. Suck.

Mitt recept för dagar som dessa, jag biter ihop - oprdentligt. Vaktar min tunga, för på de allra flesta plan så är det just min egen ilska och frustration som smittar av sig till andra = bråk och onödiga tjafs. Jag ler, ler allt vad jag kan. För visste ni att vår kropp är så finurlig att vi faktiskt kan lura oss själva att faktiskt tro att vi är glada. Japp. Galet men sant. Säkerligen ser jag lagom obehaglig ut med uppsärrad blick och stela läppar, men det bjuder jag på - en skönhet klär i allt, eller hur var det nu... Sen försöker jag att tänka logiskt, verkligen fokusera på logiken i allt. Saker och ting löser sig. De kommentarer som jag egentligen skulle vilja ge ordentliga gensvar på är kanske egentligen absolut inte menade på det sättet som jag i min ilska tolkar dem. Jag får helt enkelt inse att just idag är jag lika lättantändlig som en knastertorr kvist i högsommarvärmen. Därför håller jag mig ifrån allt och alla som kan råka antända mig.

Och nu sitter jag här, klockan är snart midnatt och jag har överlevt denna dagen. Utan några större incidenter. Tröttheten börjar verkligen ta ut sin rätt, men jag kan inte somna förrän imorgon bitti - när mitt nattpass är slut. Men jag känner mig ändå tillfreds. Imorgon är en ny dag. Och den välkomnar jag med öppna armar. För jag känner på mig att imorgon ler lyckan mot mig igen, definitivt.

Gästblogg: Mama Mad - när världen vänds upp och ner...

Jag kommer aldrig glömma. Aldrig. I mig finns ett ärr. I mig bor en saknad. Telefonen ringde. Stänger jag ögonen kan jag fortfarande höra signalen. I slowmotion ser jag min mormor räcka mig luren. Sen kommer det ofattbara med väntade beskedet. "Din mamma kommer att gå bort inatt". Andnöd. "Vill ni komma in och sitta med henne?""Nej." hör jag mig själv svara. "Kommer hon va ensam?" "Nej, en syster kommer sitta hos henne hela tiden." Svarar dem. "Kommer hon veta om jag är där?" "Nej, hon får så mycket mediciner att hon inte är vid medvetande, hon har bett oss hjälpa henne få somna in, hon säger atthon inte orkar mer.." Jag stannar hemma. Med min bror, mormor och dåvarande pojkvän. Pappa är på annan ort med sitt jobb. Natten infinner sig. Jag kan höra hennes röst. Se henne ligga där i sjukhussängen. Mager. Ett skal. Inte min mamma. Det enda som fortfarande påminner om det hon en gång var är håret. Det där stora svallet som va ett av hennes signum. Annars är hon inte där. Lågan slockande för längesen. Kämparglöden är borta. Hon gav upp.

Sista gången jag såg min mamma i livet så sa hon "Jag älskar er.." Jag svarade inte. Min bror svarade. 12 år gammal. "Jag älskar dig också mamma." Men inte jag. Jag bara tittade på henne. Sen gick vi. 17 år gammal. Jag visste redan då. I det där ögonblicket så visste jag i mitt hjärta att det va sista gången. Jag vaknar av att telefonen ringer. Jag vet. Sakta går jag ner för trappan. I mina föräldrars sovrum ser jag min mormor. Med tårfyllda ögon räcker hon mig luren. Beskedet jag får är väntat. Ändå är det som en käftsmäll, spark i magen. Mamma är borta.Hon finns inte mer. Hennes lidande är över. Hon har lämnat oss. En vecka fortlöper i tumult. Hoppet bodde kvar hos min bror ända in i det sista. Hos oss andra försvann det med hennes låga. Ögonblicket när vi berättar för honom att hans mamma inte finns mer kommer jag aldrig glömma. Jag kan se honom gråta. Hur hans lilla kropp ryster och hur tårarna rullar. Jag kan se min pappa gråta. Alla gråter. Jag med. Men inombords vrålar jag. I ett svep har jag förlorat en förebild. En vän. Någon jag älskar över allt annat. En person som betyder allt för mig. Mamma.Världen vänds upp och ner. I allt virrvarv ska man försöka hålla sig flytandes. Måste stötta min lillebror, måste stötta pappa.På begravningen släpper allt. Jag har aldrig gråtit så förut. Begravningen är en dimma. Jag minns bara fragment.

Nu sitter jag här snart 8 år senare. Starkare. Att förlora någon som står en nära är alltid svårt. Min mormor förlorade sitt barn. Vi förlorade vår mor. Pappa sin fru. Mina mostrar sin syster. Det är naturligt att vi föds, lever och sedan dör. Men när man dör i en ålder så ung som min mors, ja det är då man börjar undra. När en sjukdom på så kort tid kan ta över en kropp och släcka ett liv.Det är då jag blir mörkrädd. Jag va länge arg. Arg på mig själv och arg på min mamma. Arg för att hon gav upp. Arg för att jag inte gjorde saker. Jag straffademig själv. Ville inte mer. Tryckte undan känslor och försökte glömma. Levde destruktivt och valde vägar som jag med henne vid min sida antagligen aldrig satt min fot på.

Idag är jag varken arg eller ledsen. Jag har accepterat och jag saknar. Det kommer jag alltid göra. Jag är smartare, jag är ingen flicka utan en kvinna. Jag vet hur jag ska hantera saker som jag tidigare inte hade en aning om. Med något ont kommer alltid något gott.Hade inte min mamma gått bort hade jag inte mått dåligt. Hade jag inte mått som jag gjorde hade jag antagligen inte träffat Johan. Jag tror att allt har en mening. Det är svårt att se det när man är mitt uppe i händelsen. Men det är så jag tror det är. Hon finns alltid med mig. I mig och runt mig. Jag ser henne varje dag när jag tittar mig i spegeln. Hon är vacker. Hon är inte jag och jag är inte hon. Olika men ändå så lika. Tack Mamma. För allt du gav när du fanns här och för allt duger fortfarande.

http://www.mamamad.se/

våga prata mer

Två vuxna människor som lever tillsammans kan inte alltid vara bästa vänner. Så är det. Men älskar man sin partner så måste man på något sätt hitta en bra metod för att möta de hinder som uppstår på vägen, för inget förhållande är rosenrött och vadderat med små fluffiga moln och annat snutteplutt, jag har då aldrig hört om ett förhållande där det inte stormar lite ibland.

Mitt recept för ett sunt och varaktigt förhållande är kommunikation. Jag och min älskade älsk pratar och pratar och pratar, tråååkigt tycker kanske ni. Men vet ni vad, för varje dag som går så lär jag känna nya sidor hos min blivande man, just tack vare att vi pratar om allt. Det kanske inte är det smartaste att sätta igång och försöka sitta ner sansat och diskutera just när det stormar som mest, men efter att båda har fått ta några djupa andetag och bitit sig i tungan några gånger så blir det med ens lättare att faktiskt få fram vad det är man menar, utan hårda ord eller grodor som hoppar ur munnen. Oftast så beror våra konflikter på missförstånd, eller att man egentligen är irriterad på något helt annat. När man lever så tätt inpå varandra så agerar man ju inte bara bollplank utan ibland även störtkruka, för vår uppgift som en partner är väl att stötta och skydda vår älskade. Finnas där i vått och torrt, oavsett om humöret inte är det bästa alla dagar, eller om man inte alltid orkar vara hurtbullen själv och vara pigg och glad dygnet runt.

Hur gör ni?